Usch!

Årets viktigaste match kallades det och klubben manade till uppslutning i cupsemin mot Kalmar. Responsen var otroligt bra egentligen, för det är inte ofta en cupmatch (bortsett en och annan final) drar över 7000 åskådare. De flesta allsvenska lag hade nog varit glada för den siffran i en allsvensk match. Eftersom alla förhoppningar om en bra placering i allsvenskan den här säsongen var körd, var det en otroligt viktig match för oss som var där. Det var mycket folk på LS och stämningen var fin.

Tyvärr betedde sig större delen av startelvan inte som om detta var en match av större vikt. Tvärtom såg det mer ut som en loj träningsmatch på Valhalla i februari. Det var ett gäng åsnor som knallade in på plan och de allra flesta verkade inte ens intresserade av att spela. Försvaret var i bästa fall uselt. Ingenting fungerade. Hur lätt är det att vinna då?

Hur många gånger kan man egentligen kastas mellan hopp och förtvivlan? På något sätt krånglar sig Blåvitt till förlängning och när Kalmar har bytt ut ett par offensiva spelare för att försvara ledningen, tror man ju på ett blåvitt övertag i förlängningen. Kanske var det också det, men på den halvtimmen dimper det in ett mål till. Vi kvitterar igen, men åker på ännu ett baklängesmål. Ridå, gonatt! På det hela taget kändes detta som en kopia av cupmatchen mot Kalmar förra året. Då som nu hämtades ett stort underläge upp, men allt gick åt skogen med ett par minuter kvar av förlängningen.

Man kanske inte kan kräva pengarna tillbaka eftersom den ingick i årskortet, men man kan hoppas att ganska många spelare skäms precis som många gjorde på läktarna i onsdags. Det var bedrövligt rakt igenom och det finns inget annat att göra än att spela av och glömma den här säsongen.

Vänder det nästa år, eller är IFK Göteborg numera ett stabilt mittenlag? Har vi för stora förväntningar på laget? Är det så att IFK Göteborg inte är bättre än så här?