Tre matcher och en blind domare

Tre matcher mot tre topplag gav tre poäng. Det borde nog ha varit fler. Om vi hade fått den där solklara straffen vid 0-0 i Helsingborg och om inte någon hade pissat i Jonas Erikssons O´boy i måndags morse hade nog känslan varit lite bättre. Hur som helst spelade Blåvitt jämnt med alla tre och gjorde sex mål och det är väl en liten klen tröst i sammanhanget.

I Helsingborg blir vi snuvade på en solklar straff vid ställningen 0-0. Chanser saknades inte heller. Skillnaden i denna matchen var självförtroendet. Det hade Helsingborg och de satte sina chanser. Blåvitt lyckades bränna ett antal utmärkta lägen och en betydelselös reducering kom alldeles för sent. Det var riktigt många änglar nere i Skåne, fint väder och bra stämning. Den lilla klicken englands-wannabes på andra sidan hördes inte så mycket. Och när de väl gjorde det, förstod man som vanligt ändå inte vad de sade. Tydligen skulle alla trängas ihop som boskap på bortasektionen då bara den yttersta delen var öppen. Som gjort för att folk skulle få ut så lite som möjligt av matchen. På något sätt utvidgades sektionen till slut och tur var väl det, för den nya sektionen fylldes snart den med. Dessutom var det inte direkt enkelt att lyckas komma in på Olympia heller. Allt det där kan man acceptera. Men matchen blev en besvikelse.

Morgonen för matchen mot aik vaknade jag nere på södra Jylland och efter en snabb bilfärd hoppade jag ur bilen utanför Ullevi samtidigt som LS öppnade. Och som vanligt var det drygt 600 ölstinna änglar som tog plats på N1 och N2. I matchen fick vi se ett taggat Blåvitt vända mardrömsstarten och sabba solnalagets gulddrömmar. Det var en av årets bästa matcher, härliga måljubel och en suverän stämning på läktaren. Antagligen var det den bästa insatsen från LS i år och en magisk stämning över hela arenan för den delen. Det roligaste är nästan att de på bortasektionen fortfarande sjunger om sm-guld och viftar med sm-guld halsdukar efter matchen som om det skulle ta bort det faktum att de har fått storstryk och spelat 1-7 på Gamla Ullevi de senaste två åren. It´s in the past. Inse det.

Och så den där jävla Elfsborgsmatchen. Det gick knappt att komma dit. Bussen fick ta en jävla omväg och släppte av oss sent och vid fel kortsida. Sedan gick det knappt att komma in på arenan. När vi kom in 10 minuter innan avspark var det säkert 300 meter kö utanför bortaläktaren. Och så matchen. När JJ kvitterade strax innan full tid blev man ju jävligt glad, för det kändes riktigt rättvist. Av alla matcher man har sett i Borås var den här riktigt bra för en gångs skull. Men när man tillåts ta ner bollen med hand innan man gör mål och dessutom får sparka motståndarna i huvudet precis innan de skall sätta bollen i öppet mål...då är det svårt att vinna. Att Augustsson är en våldsverkare vet ju alla och han får väl hålla på sådär så länge det beivras och istället går ut över honom och hans lag. Men nej, tyckte Jonas Eriksson. Lägg till det världens mest partiska speaker. Och så stackars Seb. Fan vad irriterand man var. Frustrerade, förbannade och trötta stod vi utanför skokartongen. Man ville bara att bussen skulle starta och köra hem. Men då hade naturligtvis en tant och en farbror inte dykt upp på bussen. De var borta och stod inte att finna. Det var bara att vänta tills arenan var nerskläckt. Därefter åkte vi längs kostigar i milslånga köer tillsammans med ett par tusen andra som var på lika bra humör. Alla på väg i snigelfart till Götet igen med samma känsla: Domarjävel.

Men en sak tar man med sig från Borås den där kvällen: Klacken. Vilket jävla tryck vi skapade i skokartongen. Bondpacket med sin 100-mannaklack brukar ju aldrig höras. Men det var helt magiskt genom hela matchen. Mer sånt! Trots två motiga säsonger på raken är resandet på topp bland oss blåvita och det måste man vara nöjd med.

I morgon åker matchtröjan på och så fortsätter vi stötta laget i våra hjärtan. I med och motgång!